Oförutsebar
av Judith Hoos Fox
För inte så länge sedan sökte min mor hjälp vid Massachusetts Öron- och ögonklinik. Hon hade upplevt en plötslig minskning av synskärpan. Den högteknologiska undersökningen med fluorescerande bilder återgav hennes ögon tredimensionellt i färg, som en suddig måne, en planet, eller som ett foster i dess tidigaste stadium, en lite konturlös stenkula som man kunde hålla i sin hand. Det här klotet är vad som krävs för att hon skall kunna se, kunna titta på världen runt omkring henne – en värld inuti huvudet för att kunna tolka världen utanför. Att objektifiera det som omger oss och det som är inom oss är vad David Svenssons arbete handlar om.
I sin konst formulerar Svensson på ett elegant sätt filosofiska teorem om att se och att bli sedd. Han skapar en dialog mellan idéer och ting, medium och innehåll, medel och kommentar, mellan volym och atmosfär, betraktare och bild, mellan ett objekt och dess omgivning. Hans verk rör sig inifrån och ut, utan störande övergångar, och han använder ljuset för att kommunicera med det och med oss.
Svensson älskar färg och alla dess nyanser. I Light Plan, 2006, blir de olika längderna av fluorescerande rör som han använder och deras färgskala, från varmt till kallt, till hans palett och hans penseldrag. Arrangerat i paraboliska rader blir ljuset till latituder, en tvådimensionell återgivning av den tredimensionella världen, en syn som få av oss någonsin kommer att se och ändå känner vi igen den med lätthet. På samma gång som vi står där och betraktar svängda linjer på en platt vägg svävar vi i luften och upplever vår planet. Svensson förenar bild och verklighet, verklighet och illusion.
Denna dubbelhet är bokstavligen talat invävd i Svenssons mattor. Han fångar den flyende skuggan av en gren genom ett fönster eller en betraktande gestalt som skymtar i en dörröppning genom att göra precisa mönster med fingret och andra verktyg i luggen på bredvävda heltäckningsmattor. Svenssons bilder är undanglidande, de framträder och försvinner igen beroende på ljuset och på var betraktaren befinner sig i rummet.
Att fånga ögonblicket och att se kräver en omedelbar reaktion. Fotograferna, med sina kameror och linser, kan detta. Klicket från slutaren markerar det fångade ögonblicket, snaran som dragits åt kring offrets hals, men det är också ett skapelseögonblick. Svensson skapar inte bara bilder av ljus, han ger också form åt det ogripbara. För att förlänga en kort växtsäsong drar man i Sverige nytta av odlingar i växthus av genomskinligt glas som fylls med ljus genom elförsörjning av kostnadseffektiva vindkraftverk. I Light House, 2006, som är en serie storskaliga fotografier, förvandlar Svensson ogripbara element som ljus, värme och membran till skenbart påtagliga skulpturala former. Ljuset får volym; dess resa från varmgult till svalt blått längs den långsträckta drivhusbyggnaden anger vilka växter som odlas, var och en med sitt eget idealiska odlingsklimat. I Svenssons bilder blir växthuset till något som nästan känns mytomspunnet, som John Paxtons Kristallpalats som ritades och uppfördes för den stora utställningen i London år 1851 eller glaskatedralen i Peter Careys Oscar & Lucinda från 1988. Konstnären har återskapat dessa bilder från den lantliga vardagen för oss och han visar oss deras episka potential. Att förlänga dagen är väl just ett verk av episka proportioner.
Blanche DuBois – i Tennessee Williams pjäs Linje Lusta – ber den hjälpsamme Mitch att sätta en färgad papperslykta över glödlampan med orden ”Jag står inte ut med nakna glödlampor, lika lite som jag står ut med oförskämdhet eller vulgaritet”. Mitch svarar,”Vi verkar kanske inte vidare förfinade här”. För David Svensson är det ingen hemlighet att mjukhet, drama och förändring kan orkestreras med hjälp av ljus och genomskinliga material. För ett offentligt verk, en upphöjd, prefabricerad glasgång som förbinder ett konferenscenter med medborgarhuset i centrala Örebro har han installerat vita gardiner som under dagtid är upprullade. När solen går ner och mörkret faller, går också gardinerna ner med hjälp av en ljussensor. Kvällens inträde blir till ett drama. Likt en brud i sin brudslöja täcks gången över, den sveps in och vi får ett annat, mjukare intryck av den. När besökarna kommer in i gången känner de sig inte exponerade utan elegant insvepta, inneslutna, skyddade. Inifrån Light Box skärmas utsikten över staden av. Utifrån, nerifrån, skymtar gestalterna bara som vaga konturer.
I sina solfilmsarbeten förenar Svensson sitt ljusintresse med sin fascination för färg. Lager av film som monterats på fönster av slipat planglas ändrar upplevelsen att titta in genom och ut genom fönstren. Night Vision, 2005, fungerar helt i enlighet med titeln – det är när det blivit mörkt som effekten av solfolien blir märkbar; den ger glasytan en känsla av mätbar volym, av kropp. Är det en vision? En vision är både något man ser och hur man ser det. I Night Vision får vi just denna dubbelhet.
När Svenson för inte så länge sedan besökte Chicago, Illinois, blev Robert Irwins Discs (1966–1969) en av höjpunkterna för honom. Som Irwin själv påpekade, ”Det där med skivorna var väldigt enkelt. … Hur skapar man en målning som inte börjar och slutar i kanten? Med andra ord, jag stod inte längre ut med känslan av instängdhet. … Jag menar, vi börjar vanligtvis med att ta målarduken för given. Vi tar den för en så djup sanning att vi inte ens ifrågasätter den. Den är bara ett faktum, annars skulle den inte ha blivit kvar så länge som den har” (citerat i Lawrence Weschler, Seeing is Forgetting the Name of the Thing One Sees [Berkeley, 1982]).
Det är på denna grund Svensson bygger vidare. I sina verk tar han resultatet av Irwins intellektuella resa för givet. Målarduken intar ingen hedersplats i hans produktion. I stället för att skapa gränslös konst som smälter in i omgivningen utan att störa –som Irwins Untitled (Filigreed Steel Line), 1979, utanför Wellesly College eller glasplattorna som han placerade i snödrivor vid vinterolympiaden i Lake Placid år 1980 – utmanar Svensson sig själv att fånga och hålla fast det immateriella, det ogripbara.
En annan historisk förebild för Svensson, något av en motsats till Robert Irwin, är den franske konstnären Marcel Duchamp. Duchamps readymades –konstverk skapade av bruksföremål – spelar en viktig roll i Svenssons verk. År 1961 påpekade Duchamp att “en annan aspekt av readymades är att de inte är unika … en kopia av en readymade ger samma effekt. I själva verket är nästan alla readymades som vi ser idag inte original i ordets gängse mening”( http://www.peak.org/~dadaist/English/Graphics/readymades.html).
När Svensson söker igenom second-hand butiker på jakt efter gamla belysningsattiraljer och femtio- och sextiotalets portabla projektionsdukar för hemmabruk kan man säga att han följer i Duchamps fotspår. Men i stället för att likt sin föregångare bortse från alla estetiska ställningstaganden – Duchamp arbetade med ting som en spade eller ett torkställ för flaskor – har Svensson en inneboende förkärlek för det eleganta. Den italienska lampan Glo’, designad av Danilio de Rossi, är den direkta utgångspunkten för Svenssons Black Tear, 2005. Denna långsträcka taklampa som hänger nästan ända ner till golvet har genomgått en total förvandling. Genom att övermålas med ett jämnt lager av svart billack har den blivit till en olycksbådande, hotfull form. Det ser ut som om den är på väg att upplösas till en svart pöl som sprider sig över golvet. Dess konvexa yta speglar våra frågande ansikten och förvrider dem på ett komiskt sätt. Genom våra blickar blir vi delaktiga i konstverket, vi dras in i det det objekt vi studerar. I stället för att avge ljus som lyser upp rummet runt omkring som Svenssons andra verk drar Black Tear ovillkorligen åt sig all uppmärksamhet, den gör ett hål i atmosfären som drar till sig alla blickar.
I Inner Light (Absent Images), 2001–06 skapar Svensson ännu en gång en dialog mellan Duchamps readymades och Irwins punkter och skivor. Dukarna på vilka semesterbilder och bilder från barnkalas en gång projicerades har en pärlglänsande yta. Svensson befriar duken från den tunga metallramen och den ställbara foten och i en karakteristisk förvandlingsakt gör han det som en gång fungerade som ett redskap för bildvisning till bilden själv. Uppspänd mot en vit vägg känns filmduken i Inner Light (Absent Images) som ett collage. Nyanserna i det reflekterande materialet som varierar något på grund av ålder eller fabrikat kräver naturligt ljus för att börja leva igen. Är det en avklarnad och upprätad Merzbau? Eller en Malevich från 2000-talet? En glänsande Ryman? Verket är fyllt av referenser, men ändå helt unikt. Som alla Svenssons konstverk undersöker det förhållandet mellan åskådare och objekt. Det hjälper oss att se och tänka på vår omgivning med skärpta sinnen.