Våra universitet - organismer i samhället med egna campus, regler, tentamen och kulturer - krymper alla graden av komplexitet hos omvärldens enorma helhet till förmån för begriplighet inom sina discipliner. När något obekant dyker upp vid horisonten pockar det genast på en lösning. Att umgås med konst är oftast tvärtom, att omfamna osäkerhet och ständiga glidningar mellan betydelser. Att parallellt med en intellektuellt kritisk sida inte bara acceptera och stå ut med, utan förföras av det som inte låter sig förklaras. Det nya "Bilbergska huset" som tillhör Örebro Universitet är byggt för naturkunskapen. Verksamheter där livet skall definieras i laboratorier och forskarsalar, där okunskap och villfarelser kommer att tvingas på knä för sanningen. I detta på alla sätt moderna hus har Anna Nordquist Andersson planterat påminnelser om sanningars begränsningar och våra sinnens tillgångar. Om det okändas irrgångar och rotvältor.

Nordquist Anderssons utsmyckning omfattar två verk varav ett är installerat i golvet på huset. Det består av tre fotografier föreställande stentrappor vilka visar vägen ned mot underjordiska rum som ger associationer till källare, skyddsrum, gravar och andra mindre smickrande platser där mörkret och fukten regerar. I en mer positiv anda kan de tolkas som spöklika portaler mot de mystiska fundament som livet och kunskapen trots allt så ofta tycks byggt på, en alternativ infrastruktur till de närliggande trapphusen som dagligen står i praktisk tjänst. Bildernas narrativa drag parat med deras stumhet gör dem till utmärkta underlag för projektioner av oss själva, likt speglar eller samtalspartner till föreställningsförmågan. Trappor och öppningar av olika slag återkommer ofta som motiv i konstnärskapet men det enda som är riktigt säkert är att riktningen i verken aldrig är ut. Nordquist Andersson borrar sig konsekvent in i bilders hisnande djup, gäckar och utmanar betraktarens medvetande och verklighetsuppfattning. Med andra ord är det typiskt att hon i utsmyckningens andra verk har stängt ett fönster för oss med en bild, till råga på allt med ett fotografi av utsikten genom fönstret monterat på ett draperi. Som tidsmarkör från husets tillblivelse blir draperiet en konstant som vi kan mäta och spegla åren och årstidernas förändringar i samtidigt som verket retas med den arkitektoniska idén om transparens. Här tillåts också betydelsen av ord som "bild" och "fotografi" spela ut hela sitt register. Fryst i tid och plats speglar bilden en ytterst begränsad del av det verkliga, men tillåter i gengäld närmare skärskådning över tid och skapandet av en helt ny verklighet.

Med tanke på sin placering på universitetet kan draperiet läsas som en bild av verkligheten på det sätt som undervisning i siffror och text skapar bilder av omvärlden. Följer man den tråden till sin ände är det först när man lämnar den trygga miljön som slöjan dras undan och man kan gå i en verklig närkamp med det som funnits så tätt inpå men ändå hållits på bekvämt avstånd. Kanske kan det bli för mycket av högmod och förnekande av annat än fakta i litteraturen, diagrammen och alla flödesscheman. Möjligen överraskar det hur den stora vindlande världen ser ut bakom draperiet.

Fredrik Liew