Varje gång jag sett hennes foton har jag tänkt att man kan läsa dem med slutna ögon. Sedan har jag tittat igen, bekräftat att jag sett rätt och sett allt. Men så fort jag har slutat titta och tänka på dem har intrycket kommit: var det någonting annat där, såg jag inte någonting i ögonvrån? Det finns någonting tunt i dem, som man inte ser, eller åtminstone inte "läser" visuellt, någonting ihärdigt. Det här märkliga beteendet är eget för Anna Nordquist Anderssons bilder: de ger sig till en direkt, motståndslöst, fogligt, sedan märker man att det är någonting i dem som insisterar. Eller tjuter - på avstånd, där nere. Det verkar som om hennes bildar producerade fantombilder (men inte sådan som polisen gör, utan mer som fantomsmärtor). Bilder som inte finns på ytan utan kommer direkt ur bildens nervsystem. Som om den kunde "scanna" betraktaren, koppla nervsystemen samman. Bara en skymt i ögonvrån.

Kanske är det därför det finns en hyllning till David Cronenbergs Scanners bland bilderna. Ögat ritat på ett såromslag mellan ögonen beskrivs i filmen som en dörr: igenom den kunde kroppar släppas ut ur huvudet, och ögat på andra sidan skrämde bort de som ville återvända. Nordquist Anderssons foton får fantombilder att strömma genom hålen i betraktarens huvud tillbaka mot bilden. Det som porträtteras på bilderna är inte i första hand en kvinna, utan en blick. som också är betraktarens. I hennes foton tar blickarna kropp, men kroppen och ansiktet är inte det som porträtteras, inte mer än mörkret bakom. Kropparna skulle ha kunnat vara andra (ett stim karpar kanske). Blicken däremot, den skulle inte ha kunnat vara en annan, den är motivets identitet. Resten i bilden är dess masker.

Det är en hård blick. En som jagar bort de utflugna bilderna från porträtten, inte låter dem återvända och bli manifesta i bilden.

Jag inbillar mig att Nordquist Anderssons värld är gjord av sådana blickar som genomkorsar rummet, som jagar i väg en åt ett annat håll. Man måste bygga rum, tomrum, till skydd för dem. Hålla sig borta från väggarna. Blickarna finns där i materian. Därför tycker sig Nordquist Andersson inte ha skapat de bilder som uppstår när hon skär fram ögon ur tidningarnas djup: ögonen fanns redan där, såg strängt på dig genom ytan. Hon har bara avslöjat dem. Den här världen påminner om Sartres helvetesskildring där ingenting annat än de andras syn på en själv finns, där man inte är någonting annat än det de andra, helvetet, ser. Därför är graven ett lovande motiv eftersom den är en dematerialisering, ett hål - bli öppen grav, det är de bästa utsikterna en människa kan ha. "En önskedröm" som hon själv sa. Det är alltså av generositet som Nordquist Andersson skapar tomrum genom att lägga ut gravbilden på golvet, ett schakt att försvinna ner i osynlighet.

Precis som ansiktena är själva fotografierna masker och skärmar. Tillsammans bildar maskerna en labyrint i varje bild, och alla bilderna en labyrint av labyrinter. I fotografiet där ögonen är utbytta, övertäckta eller öppnade av två speglar finns nog den allra enklaste av dem, eller åtminstone den minsta, eftersom det bara "behövs två speglar för att det ska uppstå en labyrint". För J. L. Borges verkar det viktiga med labyrinten inte ligga i att man förirrar sig i den, utan i förväntan att man någonstans kanske kan finnas sprickor i väggen som låter en skymta Minotauren, monstret i labyrintens mitt, det förbrännande helvetet i mardrömmens inre. Vilka nog i sin tur nog bara är masker för en ren allseende blick utan riktning och objekt, blint skådande genom varje blick.

En utställning av Nordquist Andersson är en labyrint, inbillar jag mig, ett ställe där man kan komma att stå öga mot öga med den blick som det hela är konstruerat att ge skydd från. Det funkar så länge man blundar för att någonting i bilderna insisterar.

Jag borde nog inte ha sagt nåt…

Lars-Erik Hjertström Lappalainen