DET ÅTERVUNNA LJUSET
av Magnus Jensner

Kristallkronorna som hänger i taket på Dunkers Kultur-hus är isolerade från omvärlden genom ett tunt transparent tyg. Ett skyddande lager, ett hölje som separerar två världar, eller möjligen en kokong? De ger ett lätt hemlighetsfullt intryck, samtidigt som de öppet redovisar färg, funktion och position i rummet. De är främlingar genom sin historia och sitt utseende, men hör ändå hemma genom sin självklara hållning. Maskerade i sin egen välbevarade värld. Trots tygets mycket tunna skiljevägg finns det ett innanför och ett utanför. Dessa magnifika takkronor har rest tillbaka till oss över havet. De representerar i en mening raka motsatsen till integration, det är snarare tal om att synliggöra olikheten genom att tydligt isolera den, att framhäva det främmande, samtidigt som man, paradoxalt nog, skyddar den i ett hölje av skirt tyg. Det är raffinerat och vackert i sin svala elegans.

Konstnären David Svensson har i samband med några resor till Kuba fascinerats av den kultur på ön som i så påtaglig grad består av gamla föremål, förfall, patina, och sådant som minner om den gamla världen, om ett Europa vid förra sekelskiftet. En idé föddes hos konst-nären att återbörda några av dessa historiska klenoder till den gamla världen. Att placera in dem i vårt nuvarande historiska rum, för att låta ljuset återigen få skicka ut sina strålar mot oss. De strålar nu och "sänder ut" minnesbilder ungefär som en för länge sedan slocknad stjärna, vars ljus vi fortfarande kan uppfatta p.?g.?a. det ofattbara avståndet, men vad säger de oss egentligen?

När konstnären, efter många äventyrliga turer, fick kristallkronorna levererade för transport till Sverige, var de alla nedmonterade, inslagna i tidningspapper och nedpackade i lådor. Han dokumenterade detta och den fortsatta processen genom ett antal bilder, som i olika skeden visar de olika prismornas och kristalldelarnas resa tillbaka till Europa, och som samtidigt lyckas fånga dagstidningsnotiser om bl.?a. Kuba och dess ledare.

David Svensson skulpterar med ljus och ljuskällor i många av sina verk. Han låter ljuskällor verka på ett bestämt sätt för att omforma vår uppfattning av rummet, ge det en annan karaktär, och på samma gång försöka få oss att reflektera över vår plats och vår roll i olika rumsliga sammanhang. Hur använder och uppfattar vi rummet, hur kan rummets olika fasta och utbytbara beståndsdelar påverka vår uppfattning av proportioner, skala, och orienteringsförmåga? David Svensson förmår, genom att hantera dessa kristallkronor från Kuba på ett mycket noggrant och genomtänkt sätt, förlösa en rad frågeställningar som finns i föremålens historia och i deras mycket påtagliga närvaro i rummet.

Han har ofta i sina verk, genom att utgå från vardagliga former, situationer eller föremål, lyckats isolera dem, men ändå ge dem en central plats i rummet med hjälp av ljus eller placeringens utmanande eller uppfordrande position. Han lyfter fram och utnyttjar den potential till reflektion som finns i vår omedelbara närhet genom att peka på det och säga: titta, detta kan du också se!

De kubanska kristallakronorna som nu hänger nära vattnet inne i Dunkers Kulturhus i Helsingborg utgör ett exotiskt inslag, som en krydda som färdats över haven. I en stad med långa anor av sjöfart och handel har dess kaj ofta nåtts av långväga transporter med magnifika och udda föremål. När dessa lampor nu anlöper hamn vid främmande kust är det lätt att uppfatta dem som orientaliska eller venetianska gäster i sin skira elegans. David Svensson har tidigare vid flera tillfällen arbetat med liknande former, och här har han på ett tydligt sätt låtit ljuskronornas form bestämma konstverkets färdiga utseende.

Nu hänger de här och lyser upp vår vardag ett par månader under den mörkaste tiden på året. Vi är tacksamma mot konstnären som lyckas förmedla en exotisk hälsning från vår egen europeiska historia, filtrerad genom kolonialtidens och 1900-talets Kuba. I mötet med dessa kristallkronor tvingas vi reflektera över historiens många gånger oväntade vägar, och över konstnärens osvikliga förmåga att få oss att fundera över vår plats både i det historiska och det fysiska rummet. David Svensson har skapat ett konstverk som lyckas ställa frågor om både maktstrukturer och integration, samtidigt som det får oss att reflektera över rum och tid och ljusets roll i våra liv. Dessutom är det enastående vackert.