HAVANNA UTIFRÅN
av Fredrik Liew

Träden har börjat tappa sina löv och Sverige släcks sakta ned inför vintern. Solens naturliga ljus ersätts alltmer av ett artificiellt, och med dessa skiftningar påminns vi om tidens gång. Jag har svårt att tänka mig bättre omständigheter än dessa för att visa David Svenssons nya ljusbaserade verk Havanna på Moderna Museet. Ett verk som inte bara bär på ett ljus och en spröd skönhet, utan även på en mycket lång historia.

Historien börjar redan långt innan Svensson lade sin första hand vid verket. Utgångspunkten är ett antal antika ljuskronor som konstnären har fört med sig från Kuba till Sverige. Objekt som i sin tur - tillsammans med mängder av möbler, marmor- och porslinsföremål - en gång har skeppats till ön. Främst från Europa när Kuba var spansk koloni (1511-1898), men också från Amerika under tiden för Batistas USA-stödda diktatur på 1950-talet. Först nu, genom att göra ljuskronorna till en del av ett konstverk, uppstod återigen en möjlighet för dem att resa. Äldre ljuskronor betraktas annars som kubanskt kulturarv och som så mycket annat tillåts de inte att lämna ön.

Många som besökt Kuba vittnar om alla dessa äldre föremål med sin speciella patina. Som utomstående betraktare är det lätt att förbehållslöst förföras, inte minst då relationen till objekten är så långt vi kan komma från vårt accelererade konsumtionssamhälle. Men vad vi ser handlar, som så ofta, om perspektiv och kunskap. Studerar man situationen går det inte att undgå att träffas av hur det romantiska sönderfallet balanserar på gränsen till att bara bli tragiska ruiner och att det ömsinta förhållandet till tingen till stor del är ett resultat av nödtvång och fattigdom.

Under våra samtal har David Svensson, via intrycken från sina resor, vidare beskrivit det kubanska samhället som om det existerade på ett tidsligt gungfly. Människorna längtar, väntar och drömmer om en förändring samtidigt som de bär på en rädsla för vad som kan komma att hända. Det är nu tydligt för mig hur hans verk bär hela denna paradoxala komplexitet vidare. När jag står inför de vackra ljuskronorna tvingas jag reflektera över de stora frågorna som i grunden rör frihet, systemordning, mänsklighet. Frågor där ingenting är enkelt och allt har två sidor. Jag ser till exempel fångenskap och isolering i den textila svepning som Svensson klätt ljuskronorna i, vilken kan tolkas som en bur. Men tillägget får mig samtidigt att tänka på en insekts kokong eller hur man i dödsbon omsorgsfullt lägger tyger över möblerna för att skydda dem.

Den väv av metaforer som skapas genom att Svensson använder dessa antika ljuskronor får mig nästan att drabbas av svindel. En tanke leder snabbt till en annan. Samtidigt vill jag påstå att det här inte är ett verk som enbart handlar om Kuba, snarare handlar det om att konstnären i denna situation hittat ett läge där det har blivit möjligt att diskutera och visualisera känslotillstånd, motsatser, nyanser, kontraster och själva exi-stensen. Ämnen som är en förlängning av frågor som Svensson kontinuerligt arbetar med.

Många av Havannas formella egenskaper känns också igen från hans tidigare verk. Lamporna, textilierna och de rundade formerna återfinns i den serie ljusskulpturer som han kallar Illuminators och ljusets egenskaper är över huvud taget ett centralt spår som skär tvärs igenom hans produktion. Vidare läggs ljuskronorna till de mattor, dukar, dörrar och skärmväggar som han sedan tidigare arbetat med.

Att David Svenssons konstverk ofta utgörs av delar från interiörer bidrar till att sätta fokus - både formellt och poetiskt - på de rum där verken visas. Moderna Museets arkitektur, med rumsligheter som har stark karaktär, kan ibland vara svår att förhålla sig till som konstnär. Men med David Svensson är det annorlunda. Hans verk spelar med rummet och förstärker dess egenskaper. Till stor del har det att göra med en taktil känsla, men vi kan också tänka på en enkel sak som att konsten hänger från taket istället för, som i "normala" fall, på väggen. Det får oss att höja blicken, se en större del av rummet och ljuslanterninen - en av de karakteristiska detaljerna i arkitekturen - kanske till och med för första gången.

Känslan av att verket sömlöst integrerats på platsen och i arkitekturen förstärks också av att elektriciteten till konstverket kommer från de redan befintliga ljusskenorna. Där vi normalt hänger lampor som skall lysa på konstverken. I det här fallet har konstnären, i vad som blir en poetisk gest, bara anslutit verket till dess existerande infrastruktur. På så sätt kan man säga att rummet och arkitekturen förser verket med kraft, samtidigt som det naturligtvis förhåller sig precis tvärtom.